Till minne av Michael Strandberg.

Tänk er en kille, en kille som är sexton år som är fruktansvärt osäker på sig själv, men har ett otroligt stort hjärta som bryr sig om sin familj och sin släkt och älskar de väldigt mycket. Den här killen har egentligen aldrig blivit accepterad och aldrig fått en chans att visa vem han är. Den här killen heter Michael Strandberg. Han har blivit mobbad och retad nästan hela sin skolgång det här var självklart inget som hans familj visste om, varför skulle de behöva veta? Det fanns egentligen ingen orsak till varför just Michael blev mobbad, det var nog för att han inte var som alla andra, men varje rast och på luncherna satt han ändå ensam inte ens lärarna satt vid honom. Det var inte vara folk i samma ålder som mobbade honom det var yngre och äldre som gick på honom också.

Allting började på lågstadiet ungefär i trean. Michael var ny i skolan alla i hans dåvarande klasskamrater började fnissa och skratta åt honom för att han inte var ifrån Sundsvall, där denna skola låg. På rasterna kom det några äldre killar i femman och började gå på och slå honom för att han var på ”deras” del av skolan. Han fick några blåmärken på benen och armarna och en blåtira på vänster öga, hans mamma Kathrin blev väldigt orolig över vad som hade hänt med honom men Michael svarade att han hade ramlat på idrotten. Killarna från femman fortsatte att slå honom och varken Michael eller de andra som såg på vågade inte säga någonting till lärarna eftersom de också var rädda för att bli mobbade senare och Michael visste att om man sa till en lärare skulle han uppstå som en fegis och det skulle inte bli mer av det än att läraren skulle prata med killarna och de skulle säga att de skulle sluta upp men ändå fortsätta slå honom igen nästa dag. Detta fortsätter i flera år, ingen vågar göra någonting, de är rädda för att själva hamna i skiten.

Det här börjar gå så långt, Michael börjar skada sig själv på både armar och ben. För att dölja både skärsår och blåmärken har han jämt på sig långärmade tröjor och jeans. Tiden går och Michel börjar fundera på hemska saker, väldigt hemska och allvarliga saker, han börjar tänka på att ta sitt liv. Grabben är sexton år och funderar på att ta sitt liv på grund av att andra människor sliter upp honom inifrån och försöker få honom att ge upp. Den här grabben har så mycket att leva för precis som vilken annan människa som helst, han har precis likadana chanser som vem som helst annars som går på denna jord. Men just Michael blev utlottad att bli ett sorts objekt att trycka ner och mobba på utan anledning. Och den här killen har nu kommit till den gränsen att han börjar fundera på att genom att ta sitt liv så kan han få slut på det här. Michael försöker ta sitt liv, han försöker hänga sig själv. Men det gick inte bra, han misslyckades. Han berättade dock ingenting för sin mamma och pappa och de får inte veta någonting heller.

Tiden går och Michael fortsätter gå till skolan han mår bara sämre och sämre, folk runt om kring honom märker att han mår sämre, men det är fortfarande ingen som gör någonting. De skiter i Michael. Veckorna går och en måndagsmorgon kommer inte Michel till skolan. Tisdag morgon, Michael kommer inte till skolan. Onsdag morgon, lärarna får ett samtal ifrån polisen, Michael har dött, Michael har hängt sig själv, han är borta. Hans föräldrar och släkt är helt förstörd. Michael dog på grund av andra, han dog på grund av att andra förstörde hans liv och andra slet sönder honom och slängde bort alla minnen och förstörde allt det där som kunde varit så himla underbart. Han dog på grund av andra, javisst det var han som valde att ta sitt liv men det var fortfarande andra som pressade honom till det alternativet. Michael kände att han inte hade något annat att leva för på grund av att han måste gå igenom varje dag med att lida, den ända gången han känner sig trygg är de där timmarna med hans familj efter skolan och innan han går till skolan.

Folk börjar bry sig, de var några som skapade sidor på Facebook för hylla och minnas honom, folk låtsas bry sig om Michael de skriver hur de skulle funnits där för honom och skulle tröstat honom. Det är även folk i samma klass som går med i gruppen och folk som satt bredvid honom varje dag och folk som var runt honom varje dag gjorde inte ett jävla skit fören nu, när killen är död. En sextonårig kille som tog sitt liv på grund av andra, men frågan är om det verkligen var värt de? De är egentligen en fråga man aldrig kan få reda på, inte fören man själv sitter där i sitsen.

Det är säkert många som sitter nu och tycker det här låter skit löjligt, men kan säga nu att det här är bara en berättelse som jag hittade på själv i mitt huvud, det här är ingenting som här hänt på riktigt, det finns ingen som heter Michael Strandberg som har tagit sitt liv genom att hänga sig själv, det här en berättelse som jag kommit på själv men det är också någonting som händer, allt för ofta. Det behöver inte vara en kille som är sexton år, det kan lika bra vara en tjej som är tio eller tolv år eller kanske en man som är trettio eller fyrtio år som tar sitt liv på grund av andra. Jag vet inte men jag tycker att folk bryr sig för sent, jag tycker att folk reagerar för sent. Och man kan sitta där och tycka att man är en jättebra person för att man går med i en Facebook-grupp och skriver ut sitt hjärta om hur mycket man skulle vara där och bry sig om honom, men killen är ju död det finns inget man kan göra. För jag vet hur det känns att bli mobbad, jag vet också hur det känns att sitta på sidan och vara för rädd för att om jag går in kommer jag också bli mobbad. Det tog många år för mig att förstå att om man kliver in och ställer upp för den här killen eller tjejen kommer man framstå som en hjälte och inte som en ynkrygg som sedan också kommer hamna i skiten. Jag lovar, alla personer behöver en vän, de behöver ett ord eller en mening som beskriver hur fin tröja man har, eller om man får sitta bredvid den, man kanske inte kan förstå hur mycket det kan förändra en dag, en vecka eller ett liv, det är så sjukt att en sådan liten sak kan förändra en persons liv och det är så lite människor som inser de, det är så många som skriver att det borde vara en självklarhet för en person att leva ett sunt liv, men alla lever inte ett sunt liv. Michael levde inte ett sunt liv för han blev retad och hackad, han levde riktigt dåligt på grund av andra helt enkelt så man måste sluta se på sig själv och öppna ögonen även för andra som man inte känner. Döm inte människor för hur de ser ut eller vilken hobby de har, döm människor för vilka de är.

Mio Nilsson 8B